Terrordådet på Linnéstigen en novell av Boella Beronius

Jag tittade ut över vattnet som kantades av de intensivt gröna träden. Där fanns björk, ek, syren, lönn och tall. Den stilla vattenytan krusades av en vindby och ljudet av en liten roddbåt nådde mina öron. Ingenting kan slå den doften av syren jag kände då. En klocka ringde och jag förstod att det var dags att gå hem. En kväll mitt i juli kan det väl ändå inte finnas några bilar att oroa sig över, eller? Jag sneddade över vägen. Sakta kom en bil närmare, nästan ljudlöst. Jag trodde att den skulle parkera vid vägkanten, men mer fel kan man inte ha. När jag var mitt i vägen för att sakta gå över gasade bilen. Allt kom så plötsligt. Hur skulle jag kunna veta vilket håll jag skulle springa åt?

Nu är det över, snälla låt det vara över så att jag slipper lida, jag vill inte!
Jag kastade mig snabbt åt sidan men kom inte helt undan, mitt vänstra ben hamnade under däcket. Jag kunde inte göra något åt det. Det var försent.

Bilden är tagen av Boella Beronius

Fjorton år, förut tretton. På min födelsedag låg jag på sjukhus. Presenten jag fick den dagen var att inte känna något av den smärta som jag fick dagen efter.

Jag låg medvetslös i tre dygn på ett vitt, ljust, rent sjukhus. Jag vaknade upp till ljudet av pip från alla maskiner och på mig hade jag sjukhuskläder.
Blått och vitt, blått, vitt, blått och vitt och några lysande knappar i grönt och rött. Det var vad mitt öga fångade upp när jag tittade runt från sängen.
Jag gjorde en ansats att resa mig upp i gjorde mig upp och det gjorde mig medveten om historien igen.  Den där röda slitna bilen som skulle parkera men som tänkte om…

En sjuksköterska kom skyndande emot mig. Han hade mörkt och rufsigt, kort hår, hans ögon var bruna. På sig hade han den vita uniformen med blåa detaljer som man ser på varje sjukhus. I hans bröstficka hade han en penna.
”Såja, du måste ligga stilla. Ditt ben har skadats i en bilolycka.” Det var det han sa innan han skyndade iväg igen. Några minuter senare kom en doktor in genom den vaniljvita dörren, och tätt bakom henne gick sjuksköterskan, som nu höll en svart skrivskiva och pennan i handen. Doktorn hade blont hår uppsatt i en hästsvans, hennes blåa ögon kantades av korta mörka ögonfransar och hon var ungefär 170 cm lång. Runt hennes hals hängde ett stetoskop och på hennes bröst satt en namnbricka. SARA stod det. I hennes ficka hade även hon en penna.
”Hur känns det?” frågade han medan han försiktigt tog bort lakanet över mina ben.
”Det gör ont!” svarade jag trotsigt. ”Vad tror du?”
”Såklart förstår jag att det gör ont, jag undrade bara hur du känner dig eller om det gör ont någon annan stans också”.
”Nej, det är bara mitt ben som gör ont”, svarade jag och sjuksköterskan antecknade mina ord.
”Finns det något jag kan få att äta?” Frågade jag.
”Naturligtvis!” svarade sjuksköterskan. ”Vänta, så kommer det snart.”

Båda gick ut genom dörren. Sakta lutade jag mig tillbaka och försökte stänga ute ljuden som fanns runt omkring mig. Jag la huvudet på sned och tittade på sängbordet. På bordet låg massa små nallar där det stod sånt som ”Krya på dig!”, ”Hoppas du snart mår bättre!” och  ”Snart får du komma hem!”. Där fanns också en bok, min mobil och ett kort. Det sistnämnda tog jag upp och läste för mig själv:

Hej du!

Inte långt efter att jag hade ringt hörde jag en krasch, sen skyndade jag mig ner till dig. Men på vägen såg jag dig ligga i mitten av Linnéstigen. En bil hade kraschat och
fattat eld. Den hade kört över två till. Ditt ben var alldeles blodigt och du låg livlös. Jag sprang hem, gråtandes och irrade runt efter mobilen innan jag kom på att jag kunde ta hemtelefonen. Jag kom inte på något annat nummer än din pappas. Det var det jag ringde, inte 112. Men som tur är la din pappa på så fort jag hade berättat om händelsen och ringde 112. Bara 5 minuter senare stod det en polisbil utanför vårt hus, massor av polisbilar nere vid vägen och också brandbilar och ambulanser. Ambulanspersonalen sa att du levde men att det inte var säkert att du skulle leva så länge till. Bara 20 minuter senare såg jag din pappas svarta bil komma körandes. Han stannade precis utanför avspärrningarna, hoppade ur bilen och sprang fram till dig. Tårarna i hans ögon började rinna ner för hans kinder när han såg dig. Med ditt långa mörka hår som fladdrade lite lätt i vinden, dina grågröna ögon som nu var slutna, din ljusblå t-shirt som hade fått blodstänk och dina mörka jeans var förstörda. Ingen av oss kan beskriva den olycka, sorg eller den kärlek vi kände då. Tänk att världen kanske skulle förlora den fina, snälla, vackra, bestämda, smarta, coola,  fantastiska, omtänksamma, petiga, och underbara tjej vi hade hand om. Och det var vårt fel. Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv om du skulle dö. Men om du läser det här betyder det att du har vaknat och att jag snart kommer kunna få komma in i ditt rum. För jag har inte fått det tidigare, varken jag eller din pappa.
Hoppas du överlever!

/
/Mamma

Jag tittade på brevet en stund och kände tårarna bränna bakom ögonlocken, men jag blinkade bort dem när jag hörde att dörren öppnades igen. In kom sjuksköterskan med en bricka, bakom henne kom min mamma och min pappa. Tårarna jag tidigare hade blinkat bort kom nu framforsande igen, nu gick de inte att hejda. Där stod min mamma i sina länga mönstrade mjukisbyxor och sin vita favorittröja, exakt det hon hade haft på sig den dagen då det hände. Enda skillnaden var att hon nu hade en grå munkjacka på sig. Min pappa stod snett bakom henne med en mörkblå kostym, han kom troligtvis från jobbet. Hans hår var okammat och tröttheten speglades i ansiktet. De sprang fram till mig och kramade mig på en och samma gång. Lyckan jag förstod att de kände är obeskrivlig, jag tror bara att det är föräldrar som kan känna den lycka när de ser att deras dotter har överlevt.

Sjuksköterskan harklade sig, snabbt flyttade sig mina föräldrar på sig så att han kunde fälla fram bordet och ställa ner brickan med mat. På den fanns det allt möjligt man kan tänka sig till frukost. Rostat bröd, ägg, bacon, smoothie, juice, croissant, scones, te, amerikanska pannkakor och massor av frukt och bär. Mm, vad gott. Min mage kurrade högt och mina föräldrar småskrattade lite. Jag kunde inte låta bli att stämma in och till slut skrattade alla så att det krampade i magen. Men ingen verkade egentligen förstå vad som var så roligt, inte jag heller.

Efter några timmar med mina föräldrar på sjukhuset behövde jag sova enligt doktorn och mina föräldrar åkte hem. När jag sov spelades historien upp i mitt huvud om och om igen. Jag såg vad jag kunde ha gjort annorlunda. Varje gång såg jag händelsen från olika vinklar, någon gång från havet, någon gång från vägen, någon gång genom mina ögon och någon gång genom terroristens ögon. Det var hemskt.

Min historia uppmärksammades av flera hundra tusen människor världen över. Terrordådet på Linnéstigen / Hon som överlevde. Men ingen förstod smärtan jag var tvungen att känna varje dag. Ingen förstod hur det kändes att behöva stå ut med pga testerna som togs dygnet runt.
Ingen annan förstod att det inte bara är att överleva, att skräckscenen ständigt upprepas i mitt huvud.
Jag förbannar mig själv för min dåliga uppmärksamhet och min långsamma beslutsamhetsförmåga!
Jag kunde ha tänkt mig för, det är såklart idioter ute och kör en sen julikväll. Men lite alkohol i blodet och sen är man livsfarlig.

Men sakta tog jag mig tillbaka.
Efter ett tag kunde jag stödja på mitt vänstra ben och lite efter det slapp jag rullstolen och kryckorna fick ta dess plats. Doktorn kom inte lika ofta. Testerna visade bättre och bättre resultat. Och efter några år med ständiga besök på sjukhuset fick jag nöja mig med ett besök i månaden.

Men minnena finns alltid kvar och händelsen har satte sina spår.
Mamma lät mig inte gå utanför dörren utan att fråga vart jag skulle, vilken sida vägen jag ska gå på, hur jag gör när jag ska gå över vägen. Jag är faktiskt inte fem, jag kan gå över en väg!
I skolan kunde jag inte vara med på idrotten, jag kunde inte fortsätta med dansen och vi blev tvungna att sälja hästen. De där kryckorna.

När jag fyllde sexton kom min mamma med nyheten om att hon tänkte skaffa en privatlärare åt mig föra att slippa följa med på alla utflykter och alla idrottslektioner. Jag skrek och grät men hon ändrade sig inte. Jag började till och med gå ut utan att säga till bara för att få slippa hennes tjat. Ett halvår senare kom han. Privatlärare eller inte så stöttade han mig och hjälpte mig med skolan och jag fick bara bättre och bättre betyg. Mamma sa såklart att det berodde på att jag inte behövde titta på när alla andra hade roligt men jag tror att det beror på att min privatlärare blev som en vän för mig.

Men gång på gång så önskade jag att jag hade gjort annorlunda den där kvällen, att jag inte hade märkt det, att jag inte hade hunnit flytta på mig. Vad som helst för att få slippa det liv jag har nu…
Scenen spelades upp framför ögon på mig och jag såg vad jag kunde ha gjort annorlunda. Då var mitt liv nästintill perfekt, då ville jag leva. Om jag hade chansen att inte dö skulle jag tagit den.

På mitt rum med blåa detaljer och gråa väggar låg jag och önskade att jag skulle få uppleva ögonblicket igen. Att få mitt avslut.

***

Jag tittade ut över vattnet som kantades av de intensivt gröna träden. Där fanns björk, ek, syren, lönn och tall. Den stilla vattenytan krusades av en vindby och ljudet av en liten roddbåt nådde mina öron. Ingenting kan slå den doften av syren jag kände då. En klocka ringde och jag förstod att det var dags att gå hem. En kväll mitt i juli kan det väl ändå inte finnas några bilar att oroa sig över, eller?
Jag sneddade över vägen. Sakta kom en bil närmare, nästan ljudlöst. När jag hörde att bilen gasade vände jag mig om och såg den röda slitna bilen köra snabbare och snabbare mot mig. Istället för att kasta mig åt sidan stod jag kvar, jag stod kvar, trots att min instinkt sa åt mig att springa för livet. Jag stålsatte mig och sen kom den och körde över mig. Det var slutet. Nu ville jag inte göra något åt det.
Jag brydde mig inte om hur ledsna alla skulle bli men jag orkade inte spola tillbaka tiden och bli 9 år igen. Så jag tog livet av mig. Jag lyssnade inte på J.K. Rowlings historia om att man kan ta sig ur det.
Jag tog mig inte ur det. Istället blev min önskan uppfylld.

Var försiktig med vad du önskar.

Av: Boella Beronius

 

Berättelsen tar upp problematik som kan vara svår och tung att läsa.
Har du det svårt & behöver hjälp?

Alla kan ha det tufft och jobbigt ibland och behöva hjälp och stöd.

Du har rätt att få hjälp och stöd om du mår dåligt eller befinner dig i en svår situation. Här kommer några tips på var du kan vända dig om du behöver hjälp.

Bris:
På Bris finns kuratorer som kan stötta dig i stunden, men också lotsa dig vidare om du behöver mer hjälp från till exempel socialtjänsten eller skolan. Bris chatt och telefon har öppet varje dag mellan 14 och 21. Telefonnumret är 116 111 och chatten finns här på bris.se. På bris.se kan du också mejla till en Bris-kurator eller skriva i forum dygnet runt.

Socialtjänsten:
Socialtjänsten arbetar för att barn och unga som inte har det bra hemma ska få det bättre. På Barnombudsmannens webbsida kollpasoc.se får du information om socialtjänsten och vad du kan få hjälp med. Du hittar också kontaktuppgifter till socialtjänsten i din kommun.

BUP:
Inom barn- och ungdomspsykiatrin finns kuratorer, läkare och psykologer som hjälper barn och unga som mår dåligt. På bup.se webbsida hittar du råd och fakta, samt kontaktuppgifter till din närmaste mottagning.

Barn- och elevombudet (BEO):
Om du blir utsatt för mobbning och kränkningar i skolan, utan att få rätt hjälp från din rektor och dina lärare, kan du vända dig till Skolinspektionens barn- och elevombud. Där kan du få både information och mer hjälp. Läs mer på beo.se

Samtalsstöd:
Om du vill ha någon att prata med går det alltid bra att vända sig till någon vuxen du litar på i skolan eller på ungdomsmottagningen. Titta på umo.se

Jagvillveta.se:
Brottsoffermyndigheten har en webbplats som vänder sig till barn och ungdomar som blivit utsatta för brott. På jagvillveta.se kan du bland annat läsa om dina rättigheter om du blivit utsatt för brott, om stöd och hjälp du kan få, vad som händer när ett brott anmäls och hur myndigheter arbetar.

Umo.se
UMO är en webbplats för alla som är mellan 13 och 25 år. På UMO kan du hitta svar på frågor om sex, hälsa och relationer. Bakom UMO står alla landsting och regioner. umo.se

Youmo.se
Youmo är en webbplats med delar av UMO, på flera språk. Här kan du läsa och se filmer om sex, hälsa och relationer och mycket mer. youmo.se

112, SOS Alarm:
Om du befinner dig i akut fara och behöver hjälp från polisen, sjukvården eller socialjouren precis just nu ska du ringa till SOS Alarm. De har öppet dygnet runt och telefonnumret är 112.