Om tiden kunde spolats tillbaka

Om tiden kunde spolats tillbaka hade jag inte varit här med dig. Då hade jag kunnat leva ett underbart liv, jag hade kunnat älska och bli älskad. Men tiden går inte att spola tillbaka.

Bild tagen av Louise

Jag tittade på lappen med de snirkliga bokstäverna. Det var inte den första gången någon hade pillat in en lapp i mitt skåp. Olika dikter varje gång men alltid med samma budskap.
Att jag hade förstört någons liv.
Jag hade ingen aning vem det vad som skickade lapparna. Jag är en ganska tyst person, och jag kan inte minnas att jag gjort något elakt mot någon. Ringklockan som sa att jag skulle på lektion avbröt mina tankar.
När jag kom ut från skolan efter jag hade slutat såg jag mammas bil. Det ösregnade. Mitt blöta hår klistrade sig fast på ansiktet. Jag knäppte jackan och småsprang mot bilen.
”Hej gumman, så tokigt att det blev sånt väder”, sa hon och suckade. ”Vi som skulle åka och bada.”
”Det är lugnt, jag har ändå läxor att göra”, sa jag och torkade mig i ansiktet med en filt som låg i baksätet.
De var den filten som vår hund Tessie hade legat på när hon åkte bil. Hon tyckte egentligen aldrig om det, men hon vägrade att lämna min sida. Det var till och med svårt att gå till skolan i början. Men hon visste att jag skulle komma hem igen. Jag fick tårar i ögonen varje gång jag tänkte på henne. Hon borde levt längre, och det skulle hon om det inte bara var för bilolyckan.
”Vad är det?” frågade mamma.
”Inget”, sa jag blinkade bort tårarna som brände i ögonen.
”Har det hänt någonting i skolan?”
”Nej, jag är nog bara lite trött”, svarade jag tyst.
När vi kom hem så regnade det inte lika mycket. Min lillebror var ute och lekte i vår stora trädgård. Hans tunna röda jacka var dyngsur, men det stoppade inte honom att fortsätta leka i sin fantasivärld.
”Tim!” ropade mamma. ”Du är ju helt genomblöt. Spring in till pappa så får han bada dig.”
Jag kände doften av regn och lera, en doft som jag aldrig kunde glömma. När jag var lite så brukade jag vara ute och leka i timmar. Jag lekte alltid att jag var en upptäckare med min hund i en fantasivärld. När hon dog så slutade jag leka den leken.
Jag gick in i vårat gamla hus och in till köket. När vi flyttade in så tänkte vi måla om köket, men det blev aldrig av. Nu är de gulnande väggarna kvar och jag tror inte att vi kommer måla om det någonsin. Jag gjorde en macka och gick upp till mitt rum. Jag hade fått välja rum först, och den lilla Clara valde förstås den rummet med rosa väggar och blommor i taket. Jag ångrade mig enormt nu men jag orkade inte måla om.
När jag satte mig vid datorn så såg jag att jag hade fått ett mail under dagen. Det överraskade mig eftersom det är få som har min email adress. När jag öppnade mailet så var det inte mycket som stod i det.

Jag har gillat dig sen trean då jag började i skolan. Jag har vaknat varje morgon med hoppet att du skulle prata med mig. Men varje kväll då jag gick och la mig så hade ännu en dag gått utan några framsteg. När jag såg dig ville jag gå fram och hälsa, men jag var för långsam. För varje gång vände du dig bort och gick iväg. Sen för ett år sedan gick jag fram till dig och hälsade, men du svarade inte. Jag blev så sur på dig för att du ignorerade mig. Jag förstod inte att något var fel.” 
Jag sluta läsa för en stund för att tänka på vem det skulle kunnat vara. Det var för ett år sedan som Tessie dog, och jag pratade inte med någon på en månad efter det. Jag mindes exakt dagen då Tessie dog. Vi hade precis varit ute på en promenad och Tessie ville som vanligt vara kvar ute. Jag gick in för att duscha, men när jag öppnade dörren var hon inte där. Jag tänkte att hon kanske var någonstans på tomten. Men när jag letade efter henne hittade jag inte henne någonstans. Jag sprang ut på vägen för att se om hon hade gått över till grannarna, men när jag kom ut på vägen såg jag en svart bil utan någon i. Det såg ut som om någon hade lämnat bilen i all hast, bilen stod snett över halva vägen och den gick på tomgång. Det var då jag såg det. Det låg blod framför bilen. Jag sprang hem, gråtandes ringde jag till mamma som sa att hon var på väg hem. Polisen tyckte att det inte var värt att leta upp ägaren till bilen samma dag, de sa att eftersom det inte fanns en kropp skulle det lika gärna vara en fågel som bilen hade kört på. Nästa dag var bilen borta. Jag hade aldrig ångrat någonting så mycket som jag ångrat det. Jag fortsatte att läsa mailet.
” Det var jag, det var jag som körde på henne. Eller det var min bror, han hade precis fått sitt körkort och körde runt lite. Han skulle köra hem mig från fotbollsträningen och vi åkte förbi ditt hus. Och där kom hon, rusande efter en fågel kom din labrador. Vi försökte att stanna, men vi hann inte. Jag såg henne stanna mitt i vägen och vi försökte att hinna svänga. Men vi körde på henne. Hon skadade sig inte allvarligt men jag tog med henne hem. Vi skulle precis gå in i bilen när jag såg dig komma springande mot oss. Så min bror och jag sprang hem, och som tur är bodde vi inte så långt bort. När vi var hemma så undersökte min mamma som är veterinär henne. Hon klarade sig och jag sa att jag skulle lämna tillbaka henne imorgon. Men jag behöll henne. Jag var så rädd att du skulle vara arg på mig, så arg att du inte skulle prata med mig igen. Så arg att du inte skulle vilja se mig igen. Och jag hade så fel. Jag var så sur på dig, för att du inte hade pratat med mig. Jag var sur på min familj som inte fattade någonting, och jag var framför allt sur på mig själv för att jag inte hade vågat prata med dig. Jag skrev ner min ilska i dikter och skickade dem till dig. Efter ikväll kommer du aldrig att de mig igen. Men jag vill bara säga förlåt.”
Då gick det upp för mig vem det var som hade skickat mailet. Han som jag hade gillat sen första gången jag mötte honom.
”Clara, kom ner!” ropade mamma från nedervåningen
”Jag kommer snart”, sa jag.
”Nu! Kom nu.”
Och det var då jag hörde det, det bästa ljudet som finns. Det ljudet jag hade saknat i ett år.
Ett hundskall.
Jag var nere på mindre än en sekund, och där stod hon. Min underbara hund. Hon stod där med sina vackra bruna ögon, ögonen som hade funnits i mina drömmar så länge.
Mina ögon fylldes av tårar och jag rusade fram och kramade henne. Jag smekte den svarta fina pälsen. Jag ville aldrig lämna henne. Och hon skulle aldrig lämna mig.

***

Nu är det sex år sedan hon kom tillbaka. Jag har precis tagit studenten och ska börja plugga efter sommaren. Tessie har fått valpar och jag lever i en värld full av vänner och kärlek.
Men jag har inte träffat honom sedan jag fick mailet. Jag undrar om han någonsin tänker på mig, för att jag tänker varje dag på honom. Och om tiden kunde gå att spola tillbaka skulle jag kunna träffa honom.

Men tiden går inte att spola tillbaka.

Louise Alströmer